Till startsidan
 
  Hem     För en folkets kultur     Bokklubben     FiB i landet     Tidningen     Studier  

Om språk och språkpolitik

Av Olle Josephson

Om svenska språkets ställning och om språkpolitik
Inför stämman har Folket i Bilds styrelse pekat ut som ett viktigt område: 'Svenska språkets ställning i framtiden som en grund för demokrati, suveränitet och en folkets kultur'. Jag är föreståndare för Svenska språknämnden, och därför är det föga förvånande att jag tycker det är ett bra förslag. Men jag tror det finns bättre argument. Språkpolitiken och svenskan kommer att bli ett slagfält för kampen om folkets kultur under långt tid framöver. Jag ska försöka förklara det, först med en utflykt till svenskt utredningsväsende, sedan med mer principiella resonemang.

En statlig utredning
FiB/K är inte ensamt om att se språkpolitik som en växande fråga. Också regeringen — eller delar av den — har förstått det. Den 2 april la en parlamentarisk utredning (den sorterar under kulturdepartementet) fram ett betänkande om svensk språkpolitik, Mål i mun (SOU 2002:27). Utredningen kommer med bra förslag, om än lite försiktiga. Jag ska nämna något av det viktigaste:

Utredningen föreslår en språklag som fastställer att svenskan är Sveriges huvudspråk. Den förespråkar också någon form av lagstiftning som ger medborgarna rätt att kräva svenskspråkiga bruksanvisningar, innehållsdeklarationer på förpackningar, skyddsföreskrifter, arbetsbeskrivningar, anställningskontrakt, underlag vid fackliga förhandlingar m.m. Inom högre utbildning och forskning kommer man med förslag om att stödja svenska som vetenskapsspråk, om obligatoriska svenskspråkiga sammanfattningar i engelskspråkiga avhandlingar m.m. Vi kan också se förslag om att stärka undervisningen i svenska i grundskola, gymnasium och vuxenutbildning, både för dem med svenska som modersmål och för andra grupper.

Det handlar inte bara om svenskan. Redan i utredningsdirektiven deklareras att Sverige är ett mångspråkigt samhälle. Medborgare med annat modersmål än svenska måste få rätt att utveckla sitt modersmål i olika sammanhang. Man kan vänta sig förslag också på det området.

Och därmed skulle allt vara bra? Nej, naturligtvis inte. För det första kan man förutse motstånd från mycket mäktiga grupperingar. Svenska storföretag — och även åtskilliga mindre stora företag — är ofta präglade av föreställningen att ju mer engelska desto bättre. Samma inställning finns inom stora delar av statsapparaten. Även om utredarna på sedvanligt manér säkert gjort sitt bästa för att förankra sina förslag bland departement och myndigheter, kan de knappast rubba den attityden. Näringsdepartementet vill på alla sätt underlätta för svenska företag på exportmarknaden och ser förslag till språklagstiftning som handelshinder och onödiga kostnader. För utbildningsdepartementet, Östros och Vetenskapsrådet, som styr svensk forskning, är internationalisering av högre utbildning det överordnade honnörsordet; idéer om att forskare ska kunna skriva också på svenska ses mest som tidsspillan och världsfrånvändhet. För att ta ett exempel: I ett par år pågick till exempel striderna inom statsförvaltningen om patenthandlingar också fortsättningsvis skulle vara svenskspråkiga för att vara giltiga i Sverige. Kulturdepartementet förlorade mot justitie- och näringsdepartementet. I dag går Sverige i spetsen i det europeiska patentsamarbetet för att engelska, tyska eller franska ska räcka; lyckligtvis har förhandlingarna alldeles kört fast eftersom andra länder är mer angelägna om sitt nationalspråk.

För det andra räcker ju statliga utredningar och lagstiftning sällan om man vill nå politiska resultat på lång sikt. Vad som behövs, liksom i alla andra frågor, är folklig medvetenhet och en bred rörelse.

Därför visar kanske utredningen framför allt att frågan om svenska språkets ställning inte längre är politiskt oskyldig eller självklar. Trycket från engelskan, det faktum att svenskarna talar närmare 200 olika modersmål och de ökade kraven på läs- och skrivförmåga i arbets- och samhällsliv, tvingar politiker och andra att ta ställning till svenskans plats i Sverige. På samma sätt som en gång t.ex. barnomsorgen eller miljön kom att förvandlas från rent praktiska angelägenheter till politiska stridsfrågor, politiseras nu språkfrågorna. Därför kan vi sägas bli tvungna att utveckla en linje för dem, vare sig vi vill eller inte.

Språkpolitiska utgångspunkter
Grunderna för en klok, demokratisk språkpolitik är ganska enkla: Sverige är ett mångspråkigt land, men svenskan är det gemensamma språket, det som alla svenskar måste kunna väl och det som i princip ska gå att använda i alla sammanhang. Av detta följer att medborgarna i Sverige kan sägas ha tre slags språkliga rättigheter: att utveckla sitt modersmål, vilket det än är, också utanför kretsen av de allra närmaste; att lära sig så mycket svenska i tal och skrift att man kan göra sig gällande i samhället (vad nu detta innebär) och att lära sig ett internationellt språk, oftast engelska, för internationella sammanhang.

Man kan föreställa sig hur det blir om dessa mål inte förverkligas någorlunda. Vad händer om svenskan inte kan hävda sig som det samhällsbärande språket, gemensamt för alla medborgare? Jo, vi får en överklass som gör det mesta på engelska och ställer sig ovanför och utanför det svenska samhället: de ser på CNN, läser Financial Times, sätter barnen i engelskspråkiga skolor, har sina arbetsmöten, läser sina pm och för sina förhandlingar på engelska, ser otextade filmer på dvd, går på teater i London och konstutställningar i Paris. Svensk samhällsdebatt och svenskars vardagliga livsvillkor är dem snart lika främmande som för tredje generationens emigranter i USA. Å andra sidan får vi ett underproletariat som — oavsett om de har svenska som modersmål eller ej — aldrig lär sig tillräckligt med svenska utan förvisas till en gettoliknande tillvaro med dålig tillgång till arbetsmarknad, politiskt liv och välfärdssystem. Och däremellan en svensktalande majoritet som med all rätt känner sig maktlösa därför att de — rent konkret — inte kan komma till tals med överklassen på någorlunda jämlika villkor; samtidigt känner de sig hotade av ett underproletariat som är dem lika främmande. Klassklyftorna förstoras av språkklyftorna.

Vi har långt kvar till en sådan situation, men utvecklingen har mycket tydligt gått åt detta håll de senaste tio åren. Flertalet större svenska företag har engelska som koncernspråk, och ett mycket tydligt mönster i arbetslivet är att ju högre position en person befinner sig i under arbetsdagen, desto mer engelska blir det. Mellan tre och fyra procent av Sveriges gymnasister får en stor del av sin undervisning på engelska (fast de har svensk läroplan och svenska lärare), och dessa gymnasister är till allra största delen rekryterade från övre medelklassen. Valet av engelska är alltså ett segregeringsinstrument, precis som i arbetslivet. I universitetsvärlden är lika tydligt vetenskaperna med högsta anseendet de mest engelskspråkiga: en filosofidocent kan fortfarande skriva en vetenskaplig uppsats på svenska om hon vill, men det är inte säkert att genetikdocenten klarar det. EU-anslutningen har inneburit att svensk toppolitik i hög grad blivit engelskspråkig; sedan må retoriken kring EU:s språkpolitik vara en annan. (Intressant nog är det bara inom kulturlivet som mönstret delvis är ett annat i Sverige. Där är det inte självklart det engelskspråkiga som har högst status. Däremot är det självklart för kulturpolitiker, till skillnad från näringslivs- eller utbildningspolitiker, att särskilt stödja verksamhet på svenska.)

Vad händer om svenskarna inte får utveckla sina modersmål? Under mellankrigstiden förde myndigheterna en politik som i hög grad gick ut på att främja svenskan som Sveriges gemensamma och faktiskt enda språk. Den politiken hade vissa förtjänster, men innebar ett starkt förtryck av framför allt samer och tornedalingar. De tystades. Ett kanske inte förutsett resultat av politiken var också att de blev dåliga på svenska, eftersom de inte fick chansen att utveckla sina modersmål ordentligt. Med goda modersmålskunskaper blir det nämligen nästan alltid lättare att tillägna sig ett andraspråk; tvåspråkighetsforskningens resultat är entydiga på den punkten. Detta resonemang gäller naturligtvis lika mycket i dag. Det är både en demokratisk rättighet och ett nödvändigt villkor för att stärka svenskan att svenskar med annat modersmål för möjlighet att använda det i många sammanhang.

Vad händer om svenskarna inte får lära sig engelska eller andra internationella språk? Man behöver kanske inte argumentera på den punkten. Det är självklart att möjligheterna att skriva och tala med folk från andra länder, att söka internationellt material på webben, att ta sig fram i andra länder m.m. inte ska förbehållas överklassen. Tvärtom. De flesta av oss behöver bli bättre både på engelska och ännu mer på andra internationella språk.

Invändningar
Jag hoppas det ovanstående låter som självklarheter. Men när man väl försöker utforma en politik för att omsätta principerna stöter man ofta på invändningar. Jag ska nämna några av de vanligaste. De har skiftande tyngd, och i vad mån de förekommer inom FiB/K vet jag inte.

— Varför jaga lånord, folk ska väl få tala och skriva som de vill? Denna invändning är en ren missuppfattning. Frågan gäller inte engelska lånord. Visst kan man ha synpunkter på mail, mejl eller e-post, dopning eller doping, benchmarking, outsourca och indiepop. Men detta är mer av renodlade språkvårdsfrågor, som i och för sig är roliga att diskutera men som man inte behöver göra politik av. Hotet från engelskan mot svenskan handlar inte om att lånorden successivt skulle äta upp svenskan. Snarare är det ett sundhetstecken att svenskan kan ta upp många internationella ord och införliva dem. Det finns ingen anledning till en fransk eller isländsk antilånordshållning. Folk ska få tala och skriva som de vill. Problemet är att de kanske inte längre får det, eftersom engelska kan bli det enda tillåtna språket inom många områden, särskilt i skrift.

Samma resonemang kan tillämpas i fråga om språkriktighet, dialekter, s.k. bruten svenska m.m. Att värna svenskan handlar sannerligen inte om att jaga språkfel, kräva att talare ska upphöra med sin utländska brytning eller lägga sig till med ett skriftspråksnära talspråk. Man kan ha olika uppfattningar om dessa företeelser, men den språkpolitiska uppgiften är snarast den motsatta: att värna att svenskan används på så många olika sätt och i så många olika varianter som möjligt.

— Engelska är väl inget problem? Särskilt personer under 30 år menar ofta att i Sverige är vi så duktiga på engelska att vi klarar oss bra också när detta språk dominerar. Ja, vi är bra på engelska; enligt en undersökning klarar ca 75 procent av alla vuxna svenskar att föra en vardagskonversation på engelska, vilket kanske är den högsta siffran i världen utanför de engelsktalande länderna. Men det är otrolig skillnad på att vardagskonversera och att föra fackliga förhandlingar, förklara fotosyntesen, reda ut taktarter i svensk folkmusiktradition eller begripa installationsanvisningar till dataprogram. En naiv överskattning av engelskkunskaperna och en lika naiv underskattning av den kunskapsförlust som inträder när man inte får använda sitt modersmål, det är en starkt bidragande orsak till att engelskan så lättvindigt ersätter svenskan på många ställen i Sverige i dag.

— Ett språk in, ett språk ut? En annan vanlig missuppfattning är att man så att säga bara kan behärska ett språk i taget. Den drabbar särskilt dem som har annat modersmål än svenska. Sparglada och dåligt pålästa skolpolitiker säger att barnen måste välja mellan att hålla fast vid sitt modersmål och att lära sig svenska. I själva verket är det alltså tvärtom. God modersmålsbehärskning bäddar för god inlärning av nästa språk. Och ju fler språk man kan, desto lättare att lära sig nästa. (Fråga dem som behärskar fem, sex främmande språk! De brukar ha ganska lätt för det sjunde.) Sedan är det naturligtvis en konkret fråga hur denna erövring av två- och flerspråkighet bäst ska organiseras. Ska en sjuåring med arabiskt modersmål gå i arabisk skola med mycket svenskundervisning och många kontakter med svensktalande barn eller i svensk skola med mycket arabiska och många kontakter med arabisktalande barn? Det är inte alltid så lätt att veta, utan speciella förhållanden kan avgöra från fall till fall.

— Risk för rasism och främlingsfientlighet? Många känner olust för att komma i dåligt sällskap med, om inte rasistiska, så i alla fall dolt främlingsfientliga krafter, om man tar upp kampen för att stärka svenskan. Och den risken finns; det ska man inte sticka under stol med. Därför är det viktigt att hålla fast vid de tre rättigheterna: modersmålet, svenskan och det internationella språket. Lika viktigt är att peka på att de med annat modersmål än svenska förlorar mest om svenskans ställning försvagas. De går kanske miste om det enda språk som — inom överskådlig framtid — ändå är den enda inkörsporten till majoritetsbefolkningens vardag, idéer och drömmar. Invandrare, åtminstone i vuxen ålder, brukar ha detta betydligt mer klart för sig än många svenskar. De tycker det är avgörande att barnen lär sig svenska (så avgörande att de ibland tyvärr försummar att föra det egna modersmålet vidare), och det är inte ovanligt att de förundras över hur lågt svenskarna sätter sitt eget modersmål. Från det hållet har vi alltså knappast att frukta anklagelser för rasism om vi för fram svenskan.

Man kan också vända på problemet, liksom alltid när det gäller frågor som har att göra med nationen: Att överlåta frågan om att stärka svenskans ställning till dem som vill göra främlingsfientlighet av den, det är verkligen att ge upp en central demokratisk uppgift.

— Överklassen har alltid avskilt sig språkligt, så deras engelskvänlighet är väl inget nytt. Det stämmer. Överklassen har alltid — eller i Sverige åtminstone sedan 1600-talet — försökt att till klassklyftorna lägga språkklyftor, för att ytterligare öka sitt övertag. Franska, dialektförtryck, förakt för dem som talar alltför skriftspråksnära — metoderna har skiftat. Och folket har alltid kämpat emot, på olika sätt. För hundra år sedan betydde folkskola, folkhögskola och folkrörelser att skriftspråk och offentligt tal inte längre blev överklassens uteslutande tillgång. 1960- och 70-talets folkliga uppsving innebar att dialekter och folkligt talspråk blev tillåtet i offentligheten på ett helt annat sätt än tidigare. I dag står uppgiften att hindra överklassen från att degradera svenskan till ett andrarangsspråk.

Kulturimperialism
Avslutningsvis några relativt abstrakta synpunkter. Kulturimperialism är ett ganska vagt begrepp. Vi tänker väl i första hand på att internationell, oftast USA-dominerad film, musik, litteratur och konst tränger undan det som framställs i Sverige. Till sist blir det så dominerande att också svenskar som ska skriva böcker, göra rocklåtar, sätta ihop filmer eller göra konst bara kan stödja sig på amerikanska mönster. De kommer att sakna uttrycksmedel och formspråk för att gestalta de egna erfarenheterna. Allt blir bleka kopior av det amerikanska.

Men inget är så kulturbärande som språket. Tänk er den dag då en gymnasielektion i historia inte längre kan hållas på svenska! Vad har vi då att säga om fogdar, självägande bönder, skiftesreformer, folkrörelser, brukssamhällen eller jantelag (översätt till engelska den som kan!)? Eller tänk när ett fackmöte om strategiska frågor inte längre kan gå på svenska? Hur talar vi då om saltsjöbadsanda, förhandlingsdelegationer, lokala påslag, mbl, las och solidarisk lönepolitik? Och skriv en redogörelse för svensk arbetarlitteratur på engelska! Red ut förhållandet i Sverige mellan de stora bollsporterna ishockey, fotboll och bandy på engelska! Ja, allt detta låter sig göras på ett allmänt plan, men det blir torftigt och torrt. Idéerna, kunskaperna, vanorna, föreställningarna bärs upp av språket. Den som har makten över språket har också makten över tankelagarna, som det brukar heta. I kampen mot kulturimperialismen är språkfrågan på många sätt själva navet.

Olle Josephson är medlem och medarbetare i Folket i Bild/Kulturfront. Föreståndare för Svenska Språknämnden.


Publicerad på www.fib.se 2005-01-20

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
 
  Nya numret            
Titta in ->
Om krönikörerna och deras krönikor
Läs mer »
  På gång                  
  Debatt                    
Grumlig gröntvätt av kärnkraft menar Mattias Nilsson i FiB Umeå.
Läs mer »
Debatt i SR om Nordkoreas kärnvapen mellan Fredrik Malm och Anders Carlsson
11 september ifrågasatt - ett svar
Läs mer »
Läraktiga ungliberaler, det hysteriska drevet och Marit Paulsen
Rune Lanestrand har ordet.

Läs mer »
Vänstern vänder nyfattiga ryggen
Crister Enander spårar en enögd vänster som inte ser skiten utanför den egna farstun. AB 2/8
Gunnar Wiklund känner sig förolämpad av Jan Myrdal i Skriftställningen maj 2006
Läs mer »

Har Sverige sålt idealen? Webbredaktören vill tipsa om en debatt som tas upp på Aftonbladets debattsida 2006-04-17. In i debatten!

GUNNAR OLOFSSON:s svar till Sofia Nerbrand (SvD 3/4) om fattigdomens betydelse för kvinnors ohälsa. (Refuserat av SvD). Läs mer »

Nätvarg
Hägna in vargen i statens skogar
kräver Rune Lanestrand. Per Nordin svarar och Bo Lindberg kommenterar ... 
Läs mer »
Strid om äktenskapet! Uppropet för bevarande av icke-sakönade äktenskap i lagen.
Läs mer »
ElsaMaria B skriver insändare till DN om snö, mörker och kyla.
Läs mer »
Antalet hemlösa ökar, men vad hjälper det? Rolf Nilsson till angrepp på dem som borde göra något ...
Läs mer »
Vill Nils Lundgren bryta uran i Sverige? Rune Lanestrand till angrepp mot Junilistan, som han trott på hittills.
Läs mer »
Ett hem är en mänsklig rättighet! Rolf Nilsson skriver till Stockholms politiker och tjänstemän.
Läs mer »
Patrik Andersson försvarar USA , Bo Persson bemöter (Pitetidningen)
Läs mer »

Det finns hopp för demokratin i USA 
skriver LEIF ERLINGSSON i Tullinge
Läs mer »



Kontakta oss:
webmaster@fib.se

Tycker du om knepiga korsord? Här får du något alldeles extra att bita i.

Broschyromslag
Läs mer »

Filmen som visar historien och statliga terrordåd

Äntligen på svenska - sången på allas läppar
i USA och Irak

Filmen du aldrig kommer att få se i svensk TV
Läs mer »

Uppropet mot Israels angrepp mot Gaza - redovisning.
Läs mer »

 Dagens KOTKA     
2006-11-19 
       
Nu som egen blog » 
Läs mer »

Dagens KULTUR        2006-11-16
Hederberg och Myrdal om herer och uppriktighet

2006-11-16
Kampen mellan det goda och det onda

2006-11-11
Lasse Wilhemsson svarar Andreas Malm

2006-11-09
FiB döms till döden för antisemitism

2006-11-02  
Flamman fyller 100 

2006-10-19

Han var ett kräk till karl ...

 Gå med i FiBforum!

Om förlaget och dess verksamhet ->
Om ALHAMBRA ...
Läs mer »

 Köp Tröjan           
Breda ryggar - stora märken
Läs mer »

     Köp märken       

Läs mer »

Foto: Jenny Brown

Länkar till organisationer ->
Läs mer »

Läs mer om FAS 

 FiB:s 1:a hemsidaFiB:s 2:a hemsida

Hela IB-materialet i original ->