MOHAMED OMAR
Flogsta i Uppsala präglas av studenterna - och kufarna. En av dessa outsiders som aldrig känt sig hemmastadd i den akademiska miljön var en viss medelålders katolik vid namn Jean Nugert. Det skulle visa sig vara mer än namnet som var underligt med den här kufen.
Liksom alla kufar var han besatt av sina käpphästar. Vissa samlar på mynt, andra på frimärken eller antikvariska böcker. För honom var det tiden som drev honom till vansinne. Han strävade motströms och skyllde alla sina misslyckanden på moderniteten. Alla sin kraft ägnade han sig åt att skaffa de mest inopportuna åsikter, förlåt dogmer, för att gå stick i stäv med tiden.
Jean Nugert ansåg att påven var för liberal och att sedan 1200-talet har det bara gått utför, käpprätt åt helvete. Men inte ens 1200-talet var perfekt. Nej, där fanns en av dessa djävulska modernister, Ockham med hans rakkniv, som han filade lite lätt på dogmerna med.
Hur långt man än gick tillbaks i historien så tycktes det inte gå att finna någon fullkomlig epok, obefläckad av moderna idéer. Och framtiden, den var svartare än natten.
Jean Nugert höll på att ge upp hoppet då han en dag stötte på en bildskön, ung aristokrat med franska liljan tatuerad på armen. Hos denne Jonas De Geer tyckte sig Jean Nugert skymta en glimt av hopp.
De slog sig ihop och bildade Reaktionära Sällskapet i Stockholm. Med hjälp av en skalbolagsmiljonär startade de upp en tidning - Salt. Högkvarteret blev en krog med tyskklingande namn. Där höll de sina rådslag veckovis. Spriten flödade och min vän Nugert stormtrivdes. Han satt alldeles svettig med uppknäppt skjorta, en stor stark i näven och bara njöt av skådespelet.
Hans beundran för De Geer saknade gränser. Och nu gjorde även en annan beundrad gestalt entré på scenen - journalisten Per Landin. Tillsammans skulle de erövra världen och vrida klockan tillbaka - en konservativ revolution. Inspirationskällorna var många; kvinnoprästmotståndare, sedesvakantister, Opus Dei, det indiska kastväsendet, sydstaterna, tyska radikalkonservativa, franska monarkister och samurajerna.
De behövde en muslim och jag blev inbjuden. Den kvällen samlades vi i ätten De Geers residens. Framåt småtimmarna slöddrade vi allihop. Kanonerna sköt salut i fjärran. Jag tror att det var kungens födelsedag. Nugert kvicknade till, gormade något om att "revolutionen är här!" för att i nästa
ögonblick återgå till att snarka.
Alla sov utom jag och De Geer. Han berättade om hur han blivit misshandlad av ett gäng svartskallar i Kungsträdgården - "ögonen nersparkade i halsen". Ett tag såg det ut som att han skulle börja gråta. Sen flackade ögonen till, hans skugga växte hotfullt och jag ryggade tillbaks som inför en demon. Kort därefter ljusnade det mörka ansiktet. Han sjönk tillbaks i fåtöljen igen och log, "du är inte som dom Omar, du är en bra kille".
Tiden gick, vi förlorade kontakten och jag glömde incidenten. Efter flera år och resor i Afrika kom jag plötsligt att tänka på De Geer, Nugert och de andra. Vad hade det blivit av kretsen kring Salt? Landin hade gjort avbön i en tidningsartikel. Det var inte första gången han smet från ansvar. På väg hem från DeGeer hade vi delat taxi. Han sprang från notan, lämnade mig i sticket. Jag hade inga pengar och fick sova i fyllecell på polisstationen.
Men Nugert var spårlöst försvunnen. Mina efterforskningar visade att han gått under jorden efter ett nervöst sammanbrott. Han blev kanske aldrig mer än en harmlös stofil. Men De Geer kunde jag hitta bara efter några slag på Internet. Han fanns på en nazistsajt.
Jag klickade på en videolänk - "Salemmarschen". Där stod han och höll tal, kantad av två grova typer i naziuniform. Ögonen flackade som de hade gjort den där suparkvällen. Han ville ha hämnd och skrek ursinnigt om "judarna Freud och Marx". Kungsträdgården hade varit hans Salem.
Vilken tur. Jag hade kommit undan i tid. Innan De Geer tagit av sig sin mänskliga mask och avslöjat sitt rätta ansikte - demonen.
